Här kommer det. Mitt i all sorg kring Emelie som gick bort och begravdes i Fredag har då ett ytterligare en chock kommit fram i samma veva. Min älskade mor har drabbats av bröstcancer. Cancern är bort opererad och prognosen ser god ut. (Måste tänka så för att överleva) Nu har behandling för henne startat och jag har fortfarande inte vant mig vid alla omställningar detta kommer medföra sig. Många saker som måste läggas på plats i min hjärna. Allt har varit väldigt omtumlande och saker har gått så fort att jag inte har haft tid till reflektion och eftertanke. Ni som också har Add kanske känner igen er i att det tar kanske längre tid än för andra att sortera tankarna och känslorna som allt detta medför. Resultatet av allt hektiskt under den senaste tiden resulterade i ett stort huvudvärks anfall som satt i en veckan. Idag har jag kunnat plugga och det känns ändå som att jag ligger i fas trotts att jag har missat nästan en veckan pga att jag varit väldigt sjuk. Jag hoppas jag kommer iväg till min arbetsteraput i morgon bitti och att sömnen håller sig i chock denna natt. Jah ber till gud( om de finns nån) att jag slipper den kraftiga huvudvärken nu på ett tag iaf. Hela 2019 präglades av denna huvudvärk och jag orkar bara inte och klarar inte att bli så sjuk åh må så dåligt igen. Jag hoppas på att detta var en reaktion på all press jag har känt den senaste tiden. Jag vill vara allt för alla. Just nu vill jag och känner att det är viktigast att finnas för min älskade mor. Allt annat känns just nu väldigt obetydligt. De vänner som inte kan förstå min tanke gång kring att jag inte just nu kan finnas på samma sätt jag har kunnat får ta sej i brasan helt enkelt. Jag har fått otroligt mycket kärlek och de flesta verkar förstå min situation. Jag måste bara fortsätta öva på att inte ta på mej andras problem och lära mig vara nöjd med det jag faktiskt kan göra. Har varit orolig för två nära vänner då dom av sina anledningar och skäl inte heller mår bra men måste dra mina gränser även iför dem. Jag kan lyssna men mer har jag inte kraft till just nu. Dessa två verkar förstående inför detta vilket göra mej glad för de visar att de är mina riktiga vänner. Jag får fortsätta vara tydlig och öppen med att kommunicera på ett rakt, tydlig men ödmjukt sätt att hit men inte längre för de har jag som sagt inte förmåga till just nu. Det var nog en mening med att huvudvärksanfallet kom. Min kropp och själ talade om för mig att om jag ska klara mina studier och vara ett stöd för min mamma så måste jag skala ner på visa saker åh försöka hitta tillbaka till rutiner så att vardagen känns under kontroll. Får jag balans på detta så kommer behovet och lusten till socialt umgänge tillbaka igen. Just nu orkar jag mest med pojkvännens sällskap. Känner att jag är en dålig vän som inte orkar just nu men sånt är livet. Det är okej för nu. Det kommer komma tillbaka bara jag får fokusera på mej själv och mina behov för en tid hör framöver. Om någon inte skulle förstå de så får dom dra åt helvete. De är i lägen som dessa som göra att man ser människors riktiga ansikten. Vilka som ställer upp tillbaka så som jag alltid försöker göra. Läst försöker! Alla tampas med något i sitt liv och de kanske kan vara provocerande att jag inte stänger in känslorna utan låter dem få ta plats för att sedan kunna bearbeta och där efter kunna leva ett så normal liv som möjligt, där jag har dragit lärdom av allt de tunga en människa måste tampas med genom livet.
Må ni alla må gott och ta vara på livet och varandra. Jag önskar er alla som tampas med allt vad livet kan erbjuda, högt som lågt, tungt och glädjemål göra de ni kan och förmår er till att må bra! 🖤 Kan vara svårt när allt känns tungt och svårt men det är mitt tips, att inte vara rädd för att söka hjälp inom psykiatrin. Även om de kan vara svårt och en kamp i sig så är den kampen helt klart värt mödan.
( Enligt mig och mina erfarenheter) Alla är så klart fria att hantera sina saker på sina egna sätt🤗 Så här hanterar iaf jag min skit just nu. Kanske finns det någon där ute som finner någon slags tröst i mina erfarenheter.. De skulle iaf glädja mej och ge mig energi till att själv orka fortsätta kämpa med allt och inte ge upp de jag har byggt upp hittills.
Var bara tvungen att ta med denna skrytbild också för att jag kände mig lite stolt att jag kunde hjälpa mamma med spruta trotts att jag aldrig har gjort det tidigare. Lite egoboost till mej själv i all denna röra som råder nu med massa känslor och oroande tankar.
Kommentera