Mitt förflutna gör sig påmint. Jag har spenderat så mycket tid och energi på att glömma visa personer som tidigare har haft stort inflytande på mitt liv. Att försöka glömma och förtränga är ingen bra lösning har jag märkt. Förr eller senare gör sig det
förflutna påmint och är ett faktum. Hur går man vidare? Hur kan man bearbeta utan att älta det som inte går att ändra. Jag har länge trott att jag har kommit till acceptans med att dessa personer inte är bra för mig, åh då intalat mig själv att relationen
aldrig ena har ägt rum. Jag nämner återkommande för min psykolog att dessa relationer har påverkat mitt liv. Ändå hamnar vi alltid tillbaka till min uppväxt och relationen till mina föräldrar. Jag känner mig just nu väldigt skuldbelagd vad gällande mina
föräldrar. Jag tror att de tar saker bättre än vad psykiatri tror. Just nu känner jag mest som en dålig dotter som har traumatiserat mina stakars föräldrar. Det sista jag vill är att folk ska må dåligt pga mig. Dock vet jag av egen erfarenhet att vara
anhörig till en person med två diagnoser är svårt och det kan som anhörig göra väldigt ont stundvis. Jag vill inte vara den där jobbiga dottern men samtidigt måste min familj förstå att jag är inte som alla andra. Det har tagit många år att få in det
i deras system men jag ser ju en tydlig skillnad på dom, och mej själv också. Jag får ingen feedback på det jag har gjort bra i min terapi. All fokus är på hur "dålig " min relation är till mina föräldrar. Jag anser inte att den bilden stämmer
helt. Tillvis del stämmer det och relationen har utvecklas till det bättre, anser jag iaf....
.
