addtankar.blogg.se

Nu har jag deltagit i Strukturgruppen nio veckor. Gruppen är kbt inriktad. Jag har alltid känt att kbt inte är min grej. Jag får prestationsångest av hemuppgifter och jag är rädd för att känna mig misslyckad. Jag har övervägt vid flera tillfällen att hoppa av gruppen pga att det känns för tufft med uppgifterna. Veckan efter att jag kom hem från Berlin kunde jag inte förmå mig att komma iväg till gruppen. Ångesten byggdes upp och jag fick dåligt samvete för att jag missat ett tillfälle. På vägen till gruppen veckan efter mådde jag så dåligt av skam. Jag var påväg att vända i dörren. När jag väl satt i stolen åh såg ansiktena på de andra deltagarna infann sig lugnet. Jag möttes av leende och glada blickar från de andra deltagarna. Det kändes som de hade saknat mig. De värmde i hjärtat. Efter varje grupptillfälle får man individuell coachning med en av gruppledarna. Jag ventilerade att jag hade funderingar på att hoppa av gruppen. Jag kände att min coach lyssnade och hon belyste att de vore väldigt synd om jag slutade. Det kändes bra att min närvaro hade betydelse för gruppen och jag har nu bestämt mig för att slutföra behandlingen. Jag kan se att jag har utvecklas samt gjort framsteg i och med gruppen. Jag har fått verktyg till att komma igång och slutföra praktiska saker. 

Det är fem veckor och tillfällen kvar på gruppen och jag känner att jag kan ta mig igenom det. Tiden har trotts allt gått fort. Jag har använt mig av mitt boendestöd Annika när jag fastnar och behöver bolla uppgifterna. När jag sitter i gruppen känns allt glasklart. Då jag kommit hem och skall utföra veckans uppgift fastnar jag lätt och vet inte riktigt hur jag skall ta mig an den. Min nya strategi att involvera boendestödet har hjälp mig nått otroligt. 

Min psykolog är tillbaka från sin sjukskrivning och jag känner att det är i terapisamtalen jag gör den riktiga resan och utvecklingen. Jag har så mycket tankar och minnen som behöves ventileras och bearbetas. 

Mitt största problem är faktiskt att hantera mina känslor. Gruppen på Tisdagar har inget fokus på känslor utan mer på de praktiska. Jag märker dock att nu när de praktiska faller mer och mer på plats, så är tankarna och känslorna lite mer under kontroll. Det finns dock tankar och känslor som jag bara kan ta upp med min psykolog. Jag skulle önska att jag fick träffa honom en gång i veckan. Nu blir det knappt varannan. Jag ska ta upp nästa gång att det är det jag önskar men att jag förstår om det inte är möjligt, i och med att han jobbar deltid nu. 

Jag har varit väldigt aktiv de senare veckorna och jag har verkligen gått inför att skriva scheman för att jag gör. Jag har ett veckoschema där jag fyller i hur veckan kommer se ut. Jag har en kalender där jag skriver upp punkter för vad som behövs göras och prioriteras för just den dagen. Detta strukturerande har tagit mycket energi och det har inte riktigt blivit en självklar vana än. Det kan verka banalt för någon som inte har Add eller Adhd men för mig är detta ett heltids jobb. Jag känner en press på att jag måste ha klart för mig vad nästa steg är. Jobb? Studier? Det känns orättvist att jag alltid skall behöva förklara för omgivningen att jag MÅSTE jobba upp dessa grunder som för andra är självklara innan jag kan göra något annat. Det skulle inte vara fel att någon gång höra av någon att: Va bra att du tar tag i dina problem och försöker få ordning på din tillvaro! Ibland känner jag att vissa människor kanske till och med är avundsjuka på att jag ger mitt liv en chans och gör någonting åt min tillvaro. Jag vill inte att någon skall känna avundsjuka. Jag vill att min omgivning skall vilja mitt bästa. Jag blir lite rädd för de prestationssamhälle vi lever i. Om man inte har en plan för jobb och karriär så är man ingen. Jag får känslan av att omgivningen tror att sjukskriven=ligga hemma åh slappa. Visst har jag sånna dagar också men den största delen av min tid går ändå till att strukturera upp mitt liv, tankar och känslor. Jag har inte bara levt loppan den här tiden jag har varit sjukskriven. Jag har verkligen jobbat på alla plan. Jag har verkligen försökt att bygga upp mina relationen och se till att jag har ett bra nätverk med vänner. Endel vänner har jag slutat umgås med av olika skäl och andra har blivit starkare. Jag vet inte vad ni/du tycker men jag anser att jag har gjort ett stort arbete. Framstegen går långsamt men dom finns där. 

Jag kan meddela att jag inte längre träffar eller dejtar någon. Jag känner att jag varken vill, orkar eller har tid med sånt just nu. Den här resan jag gör måste få sitt fokus. Det känns riktigt bra att inte ägna någon min energi som inte har förtjänat den. Kanske låter hårt men jag har gjort våld på mig själv allt för många gånger i hopp om att göra andra till lags, och själv bli omtyckt.